Skolan kan vara en mardröm för vissa…

Jag är förtvivlad och jag är frustrerad.. Nu tror nog många att det handlar om SAAB och min nya situation som arbetssökande.. Men nej, så är det inte, utan det handlar om skolan, den skola som jag själv som politiker sitter med och beslutar om. Jag har ångest för att skicka mitt egna barn till skolan. Hur lysande är det??

Bråk, hot, och ofta samtal från lärare att det hänt saker.. var är den skola som jag en gång gick i? Ok, skillnaden till att börja med är ju ganska stor, då jag gick i en liten skola med få elever, och där lärarna hade en mindre mängd att överblicka, och kunde sätta in resurser där det behövdes snabbt.. Den skola jag upplever i dag är naturligtvis mycket större, och mycket fler elever. Det har sparats in ungefär 20 miljoner om året på personal under åren 2009-2010 alltså närmare 40 miljoner. Vi föreslog från Vänsterpartiet att man skulle begära tillbaka 20 miljoner av dom insparade pengarna och lägga det på att utöka personaltätheten i skolorna, men det ansågs som löjligt och inte realistiskt av övriga ledamöter i barn och ungdomsnämnden. Läs 20 miljoner orealistiskt

Nu kommer vän av ordning säga att omstrukturera då, ta bort små kostsamma skolor, och använd de resurserna till att öka personaltätheten.. Men min uppfattning är att det inte är lösningen, utan jag tror på fler mindre enheter, där lärare och personal kan överblicka, och sätta in resurser tidigt. Skall vi snacka om att ”Man måste se barnen” som vår ordförande i BUN gärna slänger sig med, så är väl inte större enheter lösningen.. ?

Och tittar man på det jag upplever i dag, så funkar det ju inte alls.  Ett barn får fritt välja för lärarna att vistas inne på rasterna, för det är lugnast för barnet.. Man inbillar föräldrar och andra att barnet själv väljer för han vill, och han är väldigt tillfreds med det. Men sedan visar det sig, att barnet i verkligen inte vågar gå ut på rasten.. Han är rädd… Han är rädd för att det skall bli bråk, han är rädd för att han skall hotas med stryk, han är rädd för att hoten skall bli allvar.. Han har fullt upp hela dagen med att försöka backa undan, för att undvika konflikter, vilket uppenbarligen upptar hans hjärna mest hela dagen, från det han går till skolan på morgonen tills det är dags att gå till fritids, där han finner en viss trygghet..

Förr fanns det extra stöd och resurser i skolan, vissa elever med problem fick stöttning och hjälp i mindre grupper, idag finns inte dessa resurser, utan lärarna får försöka att emellan när det är lite lugnare ta sig an de som behöver extra stöd… Utveckling är bra, man skall inte snöa in på att det var bättre förr, för det var det naturligtvis inte i alla hänseenden.. Men i detta fall, så är det en katastrof, en massa barn går i dag ut skolan utan att vara godkända i alla ämnen. En massa barn går ur skolan utan att kunna vare sig skriva eller läsa.. Är det en sund utveckling?

Jag är just nu frustrerad, och jag kanske är väl hård i en del formulering men det är så jag känner….