Man kan ingenting ta med sig när man dör…

Funderar lite kring vår materialistiska ”den som har mest när han dör vinner” värld. Så mycket som vi ser som självklart, fast frågan är om man verkligen behöver? Men visst man skall inte förringa och slå ner på att vi fått det bra. Det ligger många år av slit bakom att vi som lever idag har det så bra som vi  har det. Nu menar jag just inte att jag slitit för att vi skall ha det bra utan naturligtvis våra föräldrar och deras föräldrar osv. För 100 år sedan var läget helt annorlunda, och de flesta människor hade fullt upp med att få det att gå ihop.

Jag har tidigare berättat om min farfar, som dog en alldeles för tidig död blott 34 år gammal och lämnade fru och två barn att klara sig själva.(  Ett livsöde från en annan tid ). Jag fuskar lite på amatörnivå med släktforskning, när det finns lust och tid. Och jag skulle vilja berätta lite om ett ytterliga öde från en tid då livet var fattigt och slitsamt.

1816 föds ett gossebarn på torpet kärrelid i Lur socken, bohuslän. Det är Johannes Olofsson och Marta Eriksdotter om får sitt andra barn, de har sedan tidigare en dotter född 1810 som heter Oleana. Sonen döps till Mathias. Och på den här tiden gick inte efternamnen i ”arv” utan man fick efternamn efter sin far, alltså Mathias Johansson.

Mathias växer upp och 1839 gifter han sig med Ingeborg Bryngelsdotter, samma år blir han antagen som soldat under, soldat torp 27 Backa, Mo socken, Bullaren kompani. Bohuslänsregemente.

Mathias får här ett nytt namn som var vanligt för de som blev soldater på denna tid. Han får namnet Bäck. Vad det kommer sig vet jag inte riktigt, men tror att det har med bostadsplatsen att göra Backa. Om man läst Vilhelm Mobergs Rasken, så kan man se att oftast så fick soldaterna namn efter hur de var tex, Rask, Lång, Stark, Modig osv.. Men det kunde också ges efter platsen de   blev boende på namnet efter soldattorpet, som tex min farmors morfar Malcolm Teg, som var soldat under torp 52 Tegen Naversta socken Bullaren kompani. Och så tror jag fallet var även hos Mathias. Kan ha vart en bäck i anslutning till torpet eller bara en omvandling av  namnet Backa.

Mathias och Ingeborg får 5 barn vara ett gossebarn dör blott 2 år gammal. 1857 blir Mathias befordrad till korpral. 18 70 erhålls avsked pga av ålder, efter 31 års tjänst. Hustrun dör 1891. Och Mathias bor tillsammans med sonen Anton Bäckström och hans familj på stora Ulvesked Tanumshede. 1902 dör Mathias 86 år gammal.

Och det jag ville komma till med denna historia kommer nu, visst även idag så har många människor inte mycket kvar vid sin bortgång. Men denna bouppteckning som jag skall förmedla här, säger ändå en del om hur det kunde vara efter ett helt liv.

Tillgångar: 2 par byxor 2 kr, 2 par strumpor 1,50 , 1 par stövlar 1 kr, 2 tröjor 3 kr, 4st skjortor 2 kr, 2 st västar 1 kr, 1 hatt 50 öre, ett par glasögon 25 öre, 1 täcke 50 öre, 1 soffa 2 kr, 1 yxa 25 öre, 1 såg 1 kr.

Summa tillgångar: 15 kronor

Skulder: Begrafningskostnader 20 kronor.

Mathias gick alltså minus med 5 kronor efter ett helt liv på 86 år.

Jag vet inte men, kläder och sånt idag, ( strumpor verkar ha varit hårdvaluta  2 par värderas till 1,50 medans 1 par stövlar värderas till 1 krona) tror jag inte ens behandlas som några stora värden i en modern bouppteckning. och tittar man bara på det materiella glasögon, soffa, yxa och såg. Så blir det inte mycket till värde (3,50 kr).

Mathias Johansson/Bäck, var min farfars farfars far.