Ingen tycker om mig, alla missförstår mig.

”Gör ont i mitt mamma hjärta. Sonen ikväll. .: mamma ingen tycker om mig alla missförstår mig. Ingen förstår vad jag menar. Varför tycker ingen om mig .
Lilla gubben ”

Detta är en status från en mamma på facebook.. i en grupp som vänder sig till föräldrar med barn som har ADHD/Autism/Asperger.

Denna status vrider om i mitt hjärta också och berört mig oerhört mycket.. Att få höra sitt barn, sitt lilla älskade allting säga dessa ord..

”Ingen tycker om mig, alla missförstår mig, varför tycker ingen om mig” Vad gör man som förälder??

Det att jag tar upp detta, handlar egentligen om det jag berört tidigare. Barn som mår dåligt, barn som behöver extra resurser för att klara skolan. Skollagen säger att dessa barn skall gå i vanliga, normala stora klasser. Skollagen säger också att alla barn har en rättighet att få en utbildning som är anpassad efter deras förutsättningar. Skollagen säger även att alla barn skall gå ur skolan med godkänt betyg.. Ändå finns det massor med barn som varje år går ur skolan utan betyg, utan att kunna läsa, skriva eller räkna… Varför? Jag vet inte.. men jag kan tro att en hel del barn är just dessa barn som har någon form av funktionshinder, som inte fått de resurser som krävs, en anledning kan vara att de utretts och utretts under hela låg och mellanstadie delen utan att det lett till någonting, och som jag skrev om häromdagen som Moderaten Henrik Josten i BUN sa ”När man väl vet vad man skall göra med honom, så är han redan igång med att gå ur nian”.

Det handlar om barn som har funktionsnedsättningar som inte syns.. Det är ofta barn som har svårt att läsa det sociala spelet, (förstår inte när någon skämtar, förstår inte att man kan sagt något som sårar osv). Det kan vara barn som har så fullt upp med att läsa in och tolka det som vi andra ser som en självklarhet.. Och när halva dagen har gått är hjärnan så trött att det låser sig..

En föreläsare som jag var och lyssnade på, sa att man kan likställa det med att man var utomlands, och kunde språket hjälpligt, men var hela tiden tvungen att översätta i sin hjärna till svenska.. Alltså om jag skulle samtala på engelska så måste jag tänka extra på hur jag säger samt även översätta vad motparten säger, då detta inte är mitt modersmål. Så är det för dessa barn dagligen, de måste tolka och översätta nästan allt som sker.. och försöka hitta rätt.

Jag skrev tidigare om att jag blev lite personlig i mitt agerande på utbildningsdagarna med BUN, när jag la inlägg om just diagnoser. Då förvaltningschefen, vad jag upplevde det negligerade just detta, med att diagnoser är något som föräldrar begär.. och då får dom det.. Det känns inte bra att man har den inställningen, om det nu är så.. (Eller om jag bara missuppfattade).

Förr hade man hjälpklasser, obsklasser eller vad man nu kallade det för.. Mindre klasser där man samlade barn som hade liknande diagnoser (fast diagnoserna var inte så vanliga då, om de ens fanns) eller annat som gjorde att de inte hängde med. Många klarade sig tack vare detta, och kunde gå ur skolan med godkänt. Idag skall man inte särskilja någon, alla skall gå i samma klass.. Ett barn som är ljudkänsligt och som måste tolka omgivningen hela tiden fixar inte detta. (mitt påstående, utan att läst vad forskarna säger). Nu skall det väl ändå sägas att visst, så plockas man ut i mindre arbetsgrupper med jämna mellanrum och om det behövs.. Men målsättningen är att de skall gå så mycket som möjligt i fullklass.

” mamma ingen tycker om mig alla missförstår mig. Ingen förstår vad jag menar. Varför tycker ingen om mig .”